Häromdagen tog vi en sväng till grannbyn där det var loppis i Gammelstugan. Där träffade jag Erika som var min plantbas sommaren 1970 och som jag inte träffat sen dess. Det blev ett mycket kärt återseende. Lika rakryggad som förr stod hon där, vithårig med klar blick och många minnen från alla planteringar hon ansvarat för. Jag var sexton år och hade spindelsmala armar när Erika lärde mig hantera den tunga MoDo-hackan som man både markberedde och planterade med. Hon var lugn, stark och rejäl som alla dessa kvinnor som beskogade våra hyggen på 50-, 60- och 70-talen. De gjorde stordåd i det tysta för skogsbruket utan att få några utmärkelser och tidningsrubriker. Det är deras planteringar vi gallrar idag (även om den jag gjorde 1970 blev synnerligen luckig). Erika var, och är, en av skogsbrukets starka kvinnor och kanske var hon den förebild som förde mig in på den skogliga banan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar