Ny spelplan

Jag flyttar nu tillbaka mitt bloggande till LRFs bloggportal. Hoppas du som brukar titta in på min blogg här på Blogspot följer mig även i fortsättningen. Du hittar min blogg genom att klicka här. Där kan du just nu läsa om Handslaget och Skogsdyrkarna.
Ma´ råkes!

Gökens lilla sko

Visst är den vacker, guckuskon?! Jag gillar arter som är väl synliga och inte går att förväxla med andra. Vi har gott om guckusko här i Jämtland. Jag har till och med hört sägas att här ligger guckuskons världscentrum. Därför gäller det att vara rädd om den fast vi här tycker att den är så vanlig. Gudskelov är den ingen av våra mest finkänsliga arter. Den kan ses växa i vägdiken och klarar ofta en avverkning ganska bra.
Här hemma i Ås har vi gott om guckusko inom gångavstånd från Åsvägen 39. I den här samlingen räknade jag till nästan 50 plantor.

Övervakning

Sitter På Spåret från Skövde mot Stockholm efter att ha varit på möte med Övervakningskommittén för Landsbygdsprogrammet. Det är en stor kommitté med representanter för alla möjliga och omöjliga organisationer. Programperioden är 2007-13 så det börjar dra ihop sig. Till hösten görs programändringar för att säkra upp att alla medel används. En del åtgärder, t ex startstöd och investeringsstöd, går åt som smör i solsken medan andra, t ex infrastruktur, står och stampar. Leader, med sina 63 LAG-grupper, börjar få luft under vingarna, även om det muttras en del över byråkratiska regelverk (borde kanske stavas regelvärk). Dagens bästa kommentar var "är det viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker?".
Mötet hölls på loftet i en flygel på Knistad Konferensgård. På loftet var det också konstutställning, bl a övervakades övervakningskommittén av det här konstverket ....... kanske en skyddsängel?

Kvinnokraft

Häromdagen tog vi en sväng till grannbyn där det var loppis i Gammelstugan. Där träffade jag Erika som var min plantbas sommaren 1970 och som jag inte träffat sen dess. Det blev ett mycket kärt återseende. Lika rakryggad som förr stod hon där, vithårig med klar blick och många minnen från alla planteringar hon ansvarat för. Jag var sexton år och hade spindelsmala armar när Erika lärde mig hantera den tunga MoDo-hackan som man både markberedde och planterade med. Hon var lugn, stark och rejäl som alla dessa kvinnor som beskogade våra hyggen på 50-, 60- och 70-talen. De gjorde stordåd i det tysta för skogsbruket utan att få några utmärkelser och tidningsrubriker. Det är deras planteringar vi gallrar idag (även om den jag gjorde 1970 blev synnerligen luckig). Erika var, och är, en av skogsbrukets starka kvinnor och kanske var hon den förebild som förde mig in på den skogliga banan.

.

Magisk midnatt

Avslutade junikvällen med en liten midnattstur till hällarna på hygget i norr. Satte mig på en sten, tittade och lyssnade in sommarnatten. Nedanför mig låg Näkten nästan spegelblank och långt borta mellan tallarna blänkte Storsjön. Från skogskanten fylldes luftrummet av småfåglarnas kärlekssånger. I fjärran hördes ett trött litet orrspel, i senaste laget kan tyckas. Det måste ha varit en gamstrek som inte fått till det ännu. Rakt över mitt huvud drog morkullan iväg, bara för att några minuter senare flyga tillbaka samma väg. Utan att se det visste jag att den skulle går ner i den nygallrade skogen ovanför vårt hus där den nog har sitt bo. Sen hörde jag den, göken i öster, östergök - tröstergök. Mina tankar gick till vänner som har det tungt just nu. Jag hoppas att östergöken hörs hos dem också.
Midnatt i juni är magiskt, det är liksom X-tra allt.

Framsynt sytt

Kursträff i Jönköping. Ett tjog skogisar med partners firade att det snart gått 39 år sedan vi började våra skogliga studier i Garpenberg. Från Alnarp i söder till Umeå i norr kom vi resande för att återförenas under två nostalgiska dygn. Skogschef, generaldirektör, skogsägare, pensionär eller andra titlar och etiketter faller bort när gamla kurskamrater återförenas. Samtalsämnena varierar från stamanalysens försvinnande 1972 till skogspolitikens tillämpning 2011. I en tvättäkta skogisträff finns också starkt traditionella inslag, t ex de röd-gröna kursvästarna, nuförtiden oftast oknäppta. På västens krage har varje kurs sitt eget kursdjur broderat. Vi har en björn, eller rättare sagt panda, på våra västar. Jag är ingen västkramare men känner mig rätt stolt över att vi redan 1972 valde WWF-symbolen till kursdjur (WWF etablerades i Sverige 1971) ......trots då gällande skogspolitik. Det var väl framsynt sytt?

Urbana rådjur

När jag igårkväll tittade ut från kontorsfönstret på Kungsholmen i Stockholm såg jag något röra sig i skymningen. Döm om min förvåning när jag ser att det är två rådjur som slagit nattläger tio meter från husväggen alldeles ovanför gatan Hornsbergs Strand och hundra meter från Essingeleden. Fotot är inget mästerverk men den skarpsynte kan se ett rådjur mitt i bilden. Här kan man verkligen prata om att stad och land möts.
På morgonen var rådjuren förstås borta. De ville väl komma iväg innan avgiften började ticka på utfarternas betalstationer. Det hade varit spännande att se dem gå iväg över någon av Kungsholmens broar. Att stanna och leva rådjursliv på Kungsholmen kan inte vara någon höjdare. Det är mycket asfalt mellan matställena.

Mäss-fall

SkogsElmia, maskinentreprenörernas Mecka. Tillbringade gårdagen i LRFs monter där en kader av uniformerade anställda och förtroendevalda effektivt fångade upp förbipasserande mässbesökare i sin ryssja. Många positiva kontakter men även några "tyngre" fall att lyssna av och försöka förstå.
Mest givande på mässor tycker jag, förutom kontakterna med folk, är att kika på andra montrar och få tips på utställningspedagogiska grepp. I Södras monter hittade jag "ett litet rött paket med vita snören...." som visade sig innehålla den 50-lapp som Södra och LRF förhandlade fram som stöd efter Gudrun.

Låt-stå-metoden

Häromveckan blev jag bjuden på en helt privat skogsexkursion i en riktigt tätortsnära skog där skötselprincipen de senaste 30 åren varit "låt stå". Efter den här vinterns snömängder såg det bedrövligt ut där. I det här stamtäta beståndet med för sin ålder klena stammar med upphissade kronor låg massor av knäckta toppar på marken. Skogsskötselmetoder må diskuteras hit och dit men en sanning som håller är att det lönar sig att ha robusta stammar med välförgrenat rotsystem och rejäl grönkrona. Låt-stå-metoden är definitivt ett högriskprojekt.

Ute och cyklar?

Vilken njutning det är att vara ute och cykla i den skira försommaren. Och det verkar vara fler än jag som är ute och cyklar just nu. I Svenska Dagbladet kunde man i helgen läsa att miljöpartiet vill se en ny naturbruksavgift, någon procent av virkesuttaget ur skogen. Den avgiften ska sedan användas för att finansiera naturskyddet. Hoppalanta, hur tänkte man nu då? Logiken påminner om när man som förälder köper det bröd som man själv bakat för försäljning till förmån för fotbollslaget.
Skogsägare betalar inte för sin miljöpåverkan som andra näringsidkare säger miljöpartiet. Men alla skogsägare med grön skogsbruksplan avsätter 5% av sin skogsmark för naturhänsyn och tar därtill generella hänsyn i sitt skogsbruk. Ska de dessutom betala en extra naturbruksavgift? Nej nu får nog de nya språkrören tänka till. Den ene pratar varmt om hur hans uppväxt i norra Skåne format hans tro och syn på landsbygden medan den andra kommer med förslag som plockar pengar ur landsbygdsföretagarnas plånbok. Den strategin vinner man inga landsbygdsväljare på.

Sanningslandet

Lördag i Handog på temat "Älgkronor och/eller tallkronor?" med kärt återseende av många gamla skogsägare och kollegor. En av dem kom åkande ända uppifrån Tärendö. Vi var för tjugo år sedan statister i en film om hur man genomför en bra skogskväll. Min rollfigur hade en enda replik; "Skjut mer kor, det är det enda som hjälper!" Vi gjorde säkert ett dussin omtagningar så den repliken är inetsad i mitt minne. Det visade sig idag att den fortfarande är gångbar om vi ska få ner älgstammen till en vettig nivå. Heine från Tärendö påminde mig om att vi efter filminspelningen stannade till för fotografering vid skylten med bynamnet "Sanningslandet". Det var en passande påminnelse när vi nu förbereder oss för det nya älgförvaltningssystem som träder i kraft 2012. Planering baserad på fakta istället för tyckande är nämligen en grundbult i detta.

Vilken blåsning!

Igår bevistade jag för första gången Södra Skogsägarnas stämma. När jag i början av året fick inbjudan tackade jag givetvis ja, särskilt som det flaggades för möjligt sändningsutrymme. Detta förtydligades sedan till tio minuters personliga reflektioner över vad Kraftsamling Skog inneburit. I sann Churchill-anda använde jag säkert tio timmar till att förbereda dessa tio minuter. Trehundra förtroendevalda i publiken tarvar minutiösa förberedelser. För säkerhets skull stämde jag av mitt inslag med några nyckelpersoner på Södra. På stämmodagens morgon provkörde jag med hjälp av stämmogeneralen mina bilder och finslipade scenografin.
När det var dags för min stora stund stod jag som en fågelholk på scenen, blåst och lurad. Jag hade fått Södras nyinstiftade pris till Hedersordförande Lars-Eric Åströms ära. De tio minuterna var bara en täckmantel. Vilken blåsning!
Jag känner mig oerhört hedrad över detta pris, att jag bedöms ha gjort något bra och viktigt för skogsägarna. Extra värdefullt känns priset eftersom jag hyser den största aktning för Lars-Eric Åström som person och hans insatser för familjeskogsbruket. Den här blåsningen ger mig luft under vingarna och energi för fortsatta insatser i samma anda.

Vilken vril!

Det är inte ofta man ser så här stora vrilar på gran. En gång bodde vi granne med en gammal skogsman som samlade på vrilar som han gröpte ur och sålde. Den allra största hade han gjort om till en barnvagga. Det hade lätt rymts tvillingar i den. Den var av tall, liksom de flesta av hans vrilar. Han är borta nu men vrilarna finns kvar.

Älgkronor eller tallkronor?

Älgkronor eller tallkronor är den provocerande titeln på en skogsdag i Handog nästa lördag. Jag hängde med på en rekognoseringstur igår (se bilden). Man kan ju bli ledsen i ögat för mindre. Att få upp tallskog här är stört omöjligt under nuvarande omständigheter. Många sätter gran på sina tallmarker för att undgå betesskadorna, men i de här trakterna betar älgen gran också. Varenda asp, rönn, sälg och vårtbjörk är förstås helt nedbetad, och även den annars så impopulära glasbjörken är hårt tuktad. Skogens Konung har här tagit makten över skogsbruket också. Ska vi ha det så?

Underjordisk rörelse

Jag fick häromdagen en hälsning från en kollega som inventerade sorkskador. Det inspirerade mig till att föreviga dessa sorkgångar på bild. Även om tändsticksasken saknas så hoppas jag att ni ser vilka bautasorkar som varit i farten. Måste vara vattensork, för mullvadarna har väl ännu inte intagit norra Sverige? Tur för oss att det är i grannbyn dessa broilers håller till. Tur för grannarna där att de verkar hålla sig i diket mellan cykelvägen och bilvägen (sorkarna alltså, grannarna håller sig förhoppningsvis på vägen). Tur med vintervädret hade alla sorkar som fick ett värmande luckert snötäcke att leva gott under. Tur önskar sig nog också alla skogsägare i år när de med bävan ser över sina skogsplanteringar.

Det är en stad utsprungen

Stockholm grönskar bokstavligen och bildligt. Med sol, värme och nyutsprungen grönska tinar människorna fram. På grönytor och gångvägar myllrar de fram, somriga och glada. Vinterns oseende ögon och uppdragna axlar är som bortblåsta. Grönt är skönt. Grönt gör gott.
En del har en hiskelig fart på benen, ofta kombinerat med sladdar i öronen. Som duracellkaniner springer de fram längs Kungsholmens strandpromenad. De är verkligen utsprungna.

Bondekampen

Lantbruksdagar i Östersund 6-7 maj med aktiviteter för lantbruksföretagare och allmänhet. Dubbelt syfte - lyfta lantbruket och lantbrukarna. Eskil Erlandsson invigningstalade om Matlandet, en monarki där Bonden är kung. Paal Evjenth peppade bönderna, alla är vi födda vinnare - ärliga, envisa och positiva. Det gäller bara att se upp så man inte omvandlas till "om-bara-folket" för då riskerar man att avvecklas istället för att utvecklas.
På Stortorget bjöds allmänheten på lantbruk i många former, ätbart, spikbart, körbart. Klimax nåddes vid lördagens Bondekamp där Säker Skog-influerade lag Hallqvist tog hem segern i femkampen där grenarna var skottkärrekörning, vedkapning, potatiskastning, mjölkning och höbalstravning.
Bondekampen fortsätter i verkliga livet och även vi konsumenter har en viktig roll där. Vill vi ha sjyst producerad mat, öppna landskap och levande landsbygd? Bonde eller konsument, alla kan vi behöva läsa och tillämpa "Screw it - let´s do it".

Projekt-jäst

"Projektstyrning i praktiken" - så heter den kurs jag, och de andra i förstafemman, ägnat de senaste två dagarna åt. Måhända luktar det lite "kasta in jästen efter degen" att gå en sån kurs efter 10-15 års mer eller mindre intima relationer med olika sorters projekt. Färdiglärd blir man dock aldrig och projektmodellerna varierar. Att formulera tydliga mätbara mål är ett klassiskt problem oavsett vilken modell man använder.
En kväll häromåret fotograferade jag detta skyltfönster som jag uppfattade som en parodi på den svenska projektsjukan. Nu har jag lärt mig att detta faktiskt är en verklig organisation som bl a certifierar projektledare. Dithän kommer nog aldrig jag ....... även om jag till veckan ska försöka kasta in lite jäst i den pågående projektdegen.

Grovkalibriga skott

Idag har samtalsämnet här på kontoret varit gårdagens radioprogram Kaliber där man sköt med grovkalibrigt vapen både på skogsbruket och Skogsstyrelsen. Skogsbolag, landshövding och landsbygdsminister kom mitt i den vinklade skottlinjen i Norrbotten. I Dalarna var det Skogsstyrelsen som råkade ut för skjutjärnsjournalistiken. Sakfrågan, naturhänsynen, kom helt i skymundan för Kalibers triumferande kedja av pinsamma samtal bland Skogsstyrelsens tjänstemän och -kvinnor. Familjeskogsbruket kom inte inom skotthåll den här gången. Det var för min del enda behållningen av det här radioprogrammet. Är det helt otidsenligt att göra program med en allsidig belysning av sakfrågor istället för dessa grova skottsalvor?
Usama Bin Ladin kom visst också inom skotthåll nyss, fast på ett annat håll.

Brasa XL och XS

Brasornas tid är nu, eller rättare sagt igår. Många sköna kilowattimmar gick då bokstavligt talat upp i rök. Istället för fjärrvärme fick vi som samlades runt brasorna direktvärme och gemenskap. Själv fick jag dessutom eld i håret. Det är imponerande hur den solenergi som träden samlat på sig kan frigöras så snabbt och koncentrerat. Man måste stå långt ifrån stora brasor. Som indianerna sa - "Vit man göra stor eld, sitta långt ifrån. Röd man göra liten eld, sitta nära."
Liten bärbar eld köpte vi härom veckan i en affär utanför Hemavan. Bärbrasa kallas den här behändiga grejen gjord av restprodukter från ett snickeri. En lättsam lösning för köparen och ett bra förädlingsvärde för tillverkaren ..... hoppas jag.

Korttänkt och trångsynt

GRRRR! 10% av landets skogar finns i Jämtlands län som därmed är Sveriges största skogslän. Länet är ledande i landet när det gäller lokal förädling av mat. Östersund är utsedd till Sveriges mathuvudstad 2011. 13-14% av länets sysselsättning har sin bas i vårt brukande av jord och skog, naturresurser som finns just här och som inte kan packas ihop och flyttas till Monaco. En förutsättning för att den sysselsättningen ska bestå och utvecklas är förstås att det även i framtiden finns tillgång till intresserad och kunnig arbetskraft med sakkompetens och entreprenörsanda. Det är en utmaning som heter duga att locka ungdomar till de gröna näringarna. Istället för att anta den utmaningen lämnar nuvarande huvudman för länets naturbruksgymnasium sin skola i sticket. Läs mer här och här och här. GRRRR!
Som tidigare lärare på skogsbruksskola vet jag att sådan utbildning kostar pengar, mycket pengar. Skogsmaskinen där är betydligt dyrare utbildningsmaterial än DVD-spelaren på samhällsprogrammet. När det sen kommer kor och grisar med i bilden så blir det inte billigare. Att lära sig att fälla träd och mjölka kor på en bildskärm går dock inte, det måste till praktisk tillämpning. Det måste skolans huvudman, vare sig det är landstinget Jämtlands Gymnasieförbund eller Regionförbundet, inse. Även om det är billigare att utbilda ungdomar på andra gymnasieprogram så kan inte länets framtid bara bygga på att vi klipper varandras naglar, chattar med och köper pryttlar av varandra.
Som i all annan verksamhet antar jag att det finns förbättringsmöjligheter även på vårt naturbruksgymnasium. Saker och ting måste inte vara som de alltid har varit. Det finns säkert en del stenar och kuttingar som går att vända på både en och två gånger. För det krävs dock en huvudman med klös i, någon som ser motvind som en lyftkraft, inte som en anledning att smita iväg med svansen mellan benen. GRRRR!

"Mer lämlar åt folket!"

I mitt förra blogginlägg uttryckte jag mig lyriskt över Uno Svenningssons framträdande i Höglekardalen. Glömde att berätta om hans fascination över alla lämlar. "Mer lämlar åt folket!" löd hans nya slagord. Själv är jag inte fullt så road av lämmelexplosionen. Jag minns med fasa när lämlarna en gång i början av 60-talet invaderade Östersund. Dessutom betyder lämmelår med stor sannolikhet även sorkår och det blir dyrt för skogsägarna. Jag tror gudskelov inte att lämlarna käkar skogsplantor.
Ja hursomhelst så är lämlarna lustiga djur med lustiga beteenden och "reta lämmel" har varit påskhelgens stora familjenöje. Nu fattar jag varför de vuxna när jag var liten och ettrig sade till mig att jag skällde som en lämmel.

P.S. Bilden har jag stulit från dotters blogg (tack för lånet Ylva) D.S.

"I en annan del av världen"

Ingen påsk i fjällen utan afterski i Höglekardalen. Ständut Blakk och Patriks Combo brukar vara stående inslag där. Missade dem i år men fick istället njuta av storfrämmandet Uno Svenningsson. Han gjorde sitt första besök nånsin i den här delen av världen, dvs Bydalsfjällen - en liten familjedalgång där många känner många, klädseln är valfri och backarna modesta. Hit kom han för att han kände någon som hade sina rötter här. Ja så kan människor och världar mötas och skiljas precis som Uno Svenningsson sjunger i "I en annan del av världen". Onekligen verkade han gilla den här delen av världen med snö, sol och skidåkning. Det gör jag också och det känns lite gruvsamt att påsklivet snart ska ersättas av säkerhetskontroller, tunnelbana och kontorslandskap - i en annan del av världen.

Påskilago

Visst är de fantastiska glädjespridare dessa Tussilago farfara? Mitt i de gråbruna resterna av förra årets växtsäsong spirar de och sprider sin solgula glädje. Nu har de nått ända hit upp till Fjällhalsen, 750 m.ö.h. Det känns lite ovant att fira påsk samtidigt som tussilagon blommar, tidtabellen stämmer inte riktigt. Med sina kolonier av små solar i vägslänterna skänker de påsken extra lyster. I södersluttningarna finns även kolonier av vinterbleka påskfirarkroppar som lapar sol. Aldrig är väl här så många människor som just i påskhelgen. All vill fira påsk-i-lag och härmed är tussilagon omdöpt till påskilago.

Trångt i luftrummet

Huka er gubbar för idag är det trångt i
luftrummet när alla påskkärringar drar till
Blåkulla. Den här damen verkar på vägen dit ha gjort en flygande besiktning av poppelvirkets hållbarhet. Själv har jag med åren blivit så lat att jag valde att ta SK070 med påföljande marktransport till mitt eget Blåkulla (Fjällhalsen 681).
En riktigt GLAD PÅSK på er alla, kärringar som gubbar!

Skottskador på väg

Lojakten är avblåst och trädens skottskjutning har ännu inte börjat. På våra vägar pågår dock full skottskjutning. Tjälskotten fyller grusvägarna och virkestransporterna begränsas genom att högsta tillåtna axeltryck sänks. Det hjälper inte med bra bärighet på skogsbilvägarna om de allmänna vägarna ser ut som på den här bilden.

I dagens ÖP finns på sidan 4 en pedagogisk beskrivning av hur olika typer av tjälskador uppstår, tyvärr verkar den saknas på webversionen.

Stolpe in

Mitt förra blogginlägg avslutades i moll med tanke på allt virke som åker ut ur Jämtland i oförädlat skick. Som motvikt lägger jag här in en bild från Fyrås Trä utanför Hammerdal. Där gör man småstolpar av virke som annars bara skulle blivit massaved. Bra för skogsägaren som får bättre betalt för virket och bra för bygden som får arbetstillfällen och skatteintäkter. Mera sånt!

Raka vägen

Har kört en del bil i Norrlands inland den här veckan. Man behöver inte precis trängas på vägarna där. Som synes behöver man inte heller svänga särskilt mycket. Den här raksträckan mätte jag upp till 2,6 kilometer och ändå var det inte den längsta.

Något man verkligen behöver den här tiden på året är bra stötdämpare. Tjällossning pågår och bitvis känns det mer som om man är på Liseberg än Europaväg 45. Och aldrig under året ser man så mycket virke längs vägarna som väntar på att transporteras bort - raka vägen bort från Norrlands inland.

Arbetsläger i Hemavans rike

Jag mötte en del misstänksamma miner när jag förra veckan berättade att förstafemman skulle till Hemavan på ett tre dagars arbetsmöte. Här publicerar jag därför ett foto som visar att vi verkligen jobbar intensivt och inte är ute och turistar. Vädergudarna har befrämjat vårt arbete genom att lägga en våt grå slöja över solen och nejden. Vi jobbar, sover och äter, i nu nämnd storleksordning, i en och samma stuga. Väggarna är snart helt tapetserade med blädderblocksblad där vi rett ut en del stora frågor i projektet Krafthandling Skog.

Vänder man kameran åt andra hållet så kommer man till vårt kreativa Skogsrike. Eskil Erlandsson har ju efterlyst idéer till Skogsriket Sverige. Dom finns här i Hemavans rike.

Korta varor

Kortvirkesmetoden var en av drivningsmetoderna jag fick lära mig om under min utbildning på Skogis. Det här måste väl ändå vara en extrem avart av den? Bra dock att få den fula blågranen i tomtgränsen direktstyckad så att den passar i köksspisen.

Skatorna som hade sitt bo i blågranen blev mindre nöjda med exproprieringen av blågranen. De hämnades genom att bygga ett nytt bo i ornäsbjörken två meter utanför vår balkong. Blågranshuggaren fick snabbt omskola sig till trädklättrare och skatborivare. Rivningsuppdraget lyckades ...... trodde vi. Två dagar senare hade skatorna byggt ett nytt bo på samma ställe. Upp med stegen och fram med krattan igen. Jag befarar att sista avsnittet i den här följetongen inte är skrivet. "Fortsättning följer".

3x3x3

Vilken lyxig vecka! På tre dagar har jag på tre olika ställen i landet arbetat tillsammans med tre av mina projektledare i Krafthandling Skog. Kristin och jag inledde veckan med ett dygns (med avbrott för mat och sömn) arbete i Stockholm med upplägget av vår grundkurs för nya skogsägare. Två hjärnor tänker bättre än en ..... och roligare blir det också.

Sen drog jag upp till Mats i Luleå för att vara med på deras pilotutbildning i personlig rådgivning. Där fick jag träffa ett gäng erfarna inspektorer med höga ambitioner och många kloka reflektioner. Guld värt för en centralbyråkrat från Stockholm.

Idag har jag på hemmaplan i Östersund träffat Mårten, m fl, för att stämma av nuläge och några knäckfrågor i projektet. Att vara projektledare är att vara katalysator, att få igång processer utan att själv delta/förbrukas. Enligt Wikipedia är det ibland svårt att skilja en katalytisk reaktion från en stökiometrisk. Där tror jag det är dags att avsluta denna kemifilosofiska analys. Kan i alla fall konstatera att jag får energi av att träffa mina katalysatorer.

Hockey på Nordkalotten

Hockeykväll bland Skellefte-fans. Från en periods misströstan till två mer hoppfulla perioder och ett målcrescendo de sista skälvande minuterna, tyvärr med ett mål för mycket åt fel håll. Platsen för dramat är Hotell Nordkalotten i Luleå så säkerligen finns det en och annan här som hämnas förra veckans Luleförlust genom att gotta sig med Färjestad. Jag gottar mig åt att vara på ett hotell byggt av övergrova växtvridna furustockar. Varje stock är ett konstverk. Jag gottar mig också åt att få tillbringa morgondagen med ett gäng erfarna skogsinspektorer som ska vässa sin personliga rådgivning och sina målsamtal. Jag trivs i Norrbotten. Här är det inga krusiduller och dolda agendor utan raka puckar. Lite snack och mycket hockey för att fortsätta på den inledande linjen. Vi får se imorgon om det blir några mål - samtal.

Lyckans läger

Om det över mina läppar tidigare kommit några negativa ord om skoteråkning i fjällen så tar jag härmed tillbaka dem. Tack vare goda vänner och deras skotrar kunde i helgen även jag med min onda fot komma ut på fjället efter två månader i fjäll-celibat. Skoteråkning under ordnade former , på skoterled i måttlig fart med mogen chaufför ingår numera i av mig certifierad friluftsverksamhet. På vår tur i södra Årefjällen passerade vi Lyckans läger, en avskilt belägen fiskecamp vid stranden av en fjällsjö. Det var för långt fotohåll så jag plockade fram den här bilden från nätet istället. Det fanns ingen vinterbild så det fick bli en sommarbild istället. Oavsett årstid så fångades jag av namnet Lyckans läger. För aldrig är det väl så lätt att känna lycka som när man befinner sig mitt ute i vår fria natur, utan tidtabeller, kassaköer och bantningstips. Där ute växer lyckan faktiskt på träd. I Lyckans läger.

O-Hållbart

O-Hållbart var den provakativa titeln på Skogsstyrelsens konferens om "Skogen, friheten, ansvaret" som jag bevistade igår. Dagen till ära var Skogsstyrelsens personal klädda i grön slips/scarf istället för rutig skjorta (ja de hade förstås skjorta nu också, men inte rutig). Grön slips innebar dock inte grönt ljus för skogsbrukets "frihet under ansvar". Föryngringarna måste bli bättre, röjningarna fler och naturhänsynen bättre menade myndigheten. Eskil Erlandsson uttryckte en mer optimistisk tilltro till att vi kan klara att bedriva skogsbruk med frihet under, inte bara ansvar, utan stort ansvar. Konferensen avrundades med ett konstaterande att det behövs mer dialog om roller, åtgärder och resultat. Någon dialog fanns dock inte plats för denna dag ...... för hur ska man kunna ha en dialog när möjligheterna till kommunikation mellan deltagarna ser ut som på denna OverHead-bild.

ERFArenheter från Dunker

Har idag hämtat inspiration och energi hos en av skogens gedigna missionärer. Ute i det småbrutna landskapet i Dunker har han byggt upp en egen utbildningsarena för dem som vill ta motorsågskörkort. Inne i kurslokalen hittade jag denna egenhändigt konstruerade kvistningsattrapp. Ute i maskinhallarna kan deltagarna under tak och med belysning finslipa kapning och instick med sågen. De här fiffiga fågelholkarna utgör bevis på att man behärskar sin motorsåg.

Egentligen var jag där för att inhämta erfarenheter från den skogliga ERFAgrupp (=erfarenhetsgrupp) som finns i bygden sedan fem år tillbaka. Förutom ERFAerfarenheterna fick jag med mig inspirationen från ett landsbygdsföretag med bl a följande verksamhetsgrenar; eget skogsbruk, viltförvaltning, brännvedsproduktion, utbildning, vägförvaltning, trädfällning, snöröjning. Lägg därtill ett gott samtal om skogsägande och skogsägarrörelsen nu och i framtiden så förstår ni att jag haft en bra dag på jobbet.

Fri som en fågel

Äntligen fri!!! Igår kunde jag efter två månader på kryckor äntligen köra bil själv. Slut på livegenskap, husarrest och beroende av skjuts. Jag är ingen extrem bilkramare men jag vill ha frihet att bo och jobba där jag trivs, träffa släkt och vänner och utöva mina fritidsintressen på tider och platser som passar mig. Jag tycker det är tragiskt att så många ungdomar idag avstår från att ta körkort och därmed begränsar sig till ett urbant liv. Tåg och bussar i all ära men utan bilen dör landsbygden. Det är opportunt att förkasta bilen, klassa den som samhällets miljöfiende nr 1. Jag tror istället på teknikens utveckling. Kan vi lägga resurser på att flyga till månen så måste det väl gå att utveckla mer miljövänliga bilar? Fri som en fågel - igår såg jag också årets första tofsvipa. Jag kör och hon flyger nu mot ljusare tider.

Fjärilar och trähus

Det sägs ju att en fjärils vingslag på ena sidan jorden kan starta en orkan på andra sidan. Vad ska då inte en jordbävning i Japan kunna starta här hos oss? Stor hausse för trähustillverkarna spekuleras det vilt om i media. Jag pratade idag med en trähustillverkare som förklarade att det inte bara är att knäppa med fingrarna och börja exportera. Husen måste redan från början tillverkas så att de är anpassade till att transporteras i container. Det är egentligen bara ett företag i Sverige som är helt inriktade på den typen av export. Det är ett Japanägt företag, Tomoko-hus, i Insjön. Det ska bli spännande att se vad som händer med Insjön de närmaste åren. Ett gammalt talessätt far genom huvudet men det tar emot att skriva det när så oerhört många människor i Japan har det så svårt nu.

Kul-tur på jobbet

Det har blivit många hiss-turer under mina två halta månader. Det är inte alltid så kul turer. På kontoret i LRF-huset i Stockholm satt en dag ett anslag om konstutställning på plan 9. Jag nappade på det, kunde ju vara kul med en kultur-tur, dessutom ända upp till plan 9 istället för min vanliga destination på plan 8.
Det gjorde gott med lite kultur i vardagen, särskilt när jag hittade den här tavlan. När jag läste texten kände jag tydligt hur en liten rund och varm rödhake från skogslandskapet där ute fladdrade in i kontorslandskapet. Smaka på orden - "och eldskenet är över rödhakens bröst så länge han lever och skogens själ i hans ögon".

Verktygslåda i gott sällskap

När jag i fredags besökte Mellanskogs kontor i Flen fick jag en glad överraskning. Kraftsamling Skogs pedagogiska verktygslåda stod där i all sin glans. Ja glansen var i och för sig svår att se eftersom lådan var täckt av tidningar och stod bakom en sopkorg. Men hellre det än undangömd i något avlägset förråd. Tanken med verktygslådan är ju att den ska finnas lätt tillgänglig när det är dags för kurs, skogsdag eller annan pedagogisk tillställning i skogen. I den finns diverse pedagogiska hjälpmedel. Här verkar man dessutom ha kompletterat med andra bra-att-ha-grejer som stamtrissor och första förband.

Sitt på händerna

Turné för att vaska fram bästa möjliga utbildning för våra skogliga rådgivare. Coachande förhållningssätt i Östersund ena dagen och målträffsmodellen i Flen nästa dag. Konststycket är att hjälpa skogsägaren att själv komma fram till vad hon, eller han, vill istället för att peka med hela handen. Kruxet är att vi skogsmullar skolats mer till att vara uppslagsböcker om skog och skogsbruk än förlösare av människors vilja och idéer. Bästa tipset - sitt på händerna så hoppar skogsägaren högre!

Skog till nytta eller nöje?

"Borta bra" lyder just nu rubriken på en annons från en av våra större banker. Annonsen går ut på att banken kan hjälpa den som bor långt borta från sin fastighet. "Att äga en fastighet på landet ska vara ett långsiktigt nöje" skriver man också i annonsen.

Är det dithän vi är på väg, att skogsägandet placeras på nöjeskontot? Jag är den första att medge att skog är kul, men jag tycker också att det är oerhört viktigt att skog ger nytta. Nytta för den som äger den, nytta för sysselsättning och försörjning på landsbygden. Visst kan borta vara bra, men bäst är ändå om skogen får ge långsiktig nytta för dem som lever och verkar hemma ........ tycker jag.

Om sannolikhet

Inte kunde jag tro i torsdags när jag filosoferade om skifferlagren under vårt hus att berggrunden skulle rämna i Japan dagen därpå. Så oerhört små vi är när naturens krafter ryter till. Då bleknar problemen med en spik i foten och ett extra borrhål till ingenting.
Och vem kunde tro att det osannolika skulle kunna hända - igen?! Före Harrisburg var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända (fritt citerat efter en klok man) och sen kom Tjernobyl och sen kom Fukushima.

Underjordiska borrar

Imorse väcktes jag av min makes ivriga stämma. Borrarna är här nu, sa han. Lille gubben, tänkte jag, nu har du allt mardrömmar. Inte ens märgborrarna svärmar i mars, än mindre granbarkborrarna som vi alla bävar för.
Nu var det inte dom borrarna han menade. Det var brunnsborrarna som hade kommit, de som skulle rädda vår bergvärmeslang som sprungit läck. Någon direkt räddning blev det nu inte, istället ett nytt borrhål på 200 meter och xxxxx kronor. Märkligt att det 1991 med dåtidens värmepump räckte med 130 meter och att dagens moderna pump behöver 200 meter för att värma samma hus. Borde inte utvecklingen gå åt motsatt håll?
Tack vare borrarna, de tvåbenta alltså, har jag idag fått en del underjordisk lokalkännedom. Jordlagret utanför vårt hus är 9 meter tjockt. Grundvattnet har lagt sig till ro 15 meter ner i borrhålet. Berggrunden, åtminstone de 191 borrade metrarna, består av skiffer, oklart vilken sort. Ivrigt googlande pekar åt Andersöskiffer, men vad det är har jag inte lyckats lista ut. Svart som synden var den i alla fall när borrmjölet uppblandat med vatten vällde ur slangen och in i containern. Synd var det också att vår grusgång blev svart som synden när containerluckorna visade sig vara öppna så att skiffervällingen översvämmade vår uppfart. Nu behöver den dechiffreras.