Urbana rådjur

När jag igårkväll tittade ut från kontorsfönstret på Kungsholmen i Stockholm såg jag något röra sig i skymningen. Döm om min förvåning när jag ser att det är två rådjur som slagit nattläger tio meter från husväggen alldeles ovanför gatan Hornsbergs Strand och hundra meter från Essingeleden. Fotot är inget mästerverk men den skarpsynte kan se ett rådjur mitt i bilden. Här kan man verkligen prata om att stad och land möts.
På morgonen var rådjuren förstås borta. De ville väl komma iväg innan avgiften började ticka på utfarternas betalstationer. Det hade varit spännande att se dem gå iväg över någon av Kungsholmens broar. Att stanna och leva rådjursliv på Kungsholmen kan inte vara någon höjdare. Det är mycket asfalt mellan matställena.

Mäss-fall

SkogsElmia, maskinentreprenörernas Mecka. Tillbringade gårdagen i LRFs monter där en kader av uniformerade anställda och förtroendevalda effektivt fångade upp förbipasserande mässbesökare i sin ryssja. Många positiva kontakter men även några "tyngre" fall att lyssna av och försöka förstå.
Mest givande på mässor tycker jag, förutom kontakterna med folk, är att kika på andra montrar och få tips på utställningspedagogiska grepp. I Södras monter hittade jag "ett litet rött paket med vita snören...." som visade sig innehålla den 50-lapp som Södra och LRF förhandlade fram som stöd efter Gudrun.

Låt-stå-metoden

Häromveckan blev jag bjuden på en helt privat skogsexkursion i en riktigt tätortsnära skog där skötselprincipen de senaste 30 åren varit "låt stå". Efter den här vinterns snömängder såg det bedrövligt ut där. I det här stamtäta beståndet med för sin ålder klena stammar med upphissade kronor låg massor av knäckta toppar på marken. Skogsskötselmetoder må diskuteras hit och dit men en sanning som håller är att det lönar sig att ha robusta stammar med välförgrenat rotsystem och rejäl grönkrona. Låt-stå-metoden är definitivt ett högriskprojekt.

Ute och cyklar?

Vilken njutning det är att vara ute och cykla i den skira försommaren. Och det verkar vara fler än jag som är ute och cyklar just nu. I Svenska Dagbladet kunde man i helgen läsa att miljöpartiet vill se en ny naturbruksavgift, någon procent av virkesuttaget ur skogen. Den avgiften ska sedan användas för att finansiera naturskyddet. Hoppalanta, hur tänkte man nu då? Logiken påminner om när man som förälder köper det bröd som man själv bakat för försäljning till förmån för fotbollslaget.
Skogsägare betalar inte för sin miljöpåverkan som andra näringsidkare säger miljöpartiet. Men alla skogsägare med grön skogsbruksplan avsätter 5% av sin skogsmark för naturhänsyn och tar därtill generella hänsyn i sitt skogsbruk. Ska de dessutom betala en extra naturbruksavgift? Nej nu får nog de nya språkrören tänka till. Den ene pratar varmt om hur hans uppväxt i norra Skåne format hans tro och syn på landsbygden medan den andra kommer med förslag som plockar pengar ur landsbygdsföretagarnas plånbok. Den strategin vinner man inga landsbygdsväljare på.

Sanningslandet

Lördag i Handog på temat "Älgkronor och/eller tallkronor?" med kärt återseende av många gamla skogsägare och kollegor. En av dem kom åkande ända uppifrån Tärendö. Vi var för tjugo år sedan statister i en film om hur man genomför en bra skogskväll. Min rollfigur hade en enda replik; "Skjut mer kor, det är det enda som hjälper!" Vi gjorde säkert ett dussin omtagningar så den repliken är inetsad i mitt minne. Det visade sig idag att den fortfarande är gångbar om vi ska få ner älgstammen till en vettig nivå. Heine från Tärendö påminde mig om att vi efter filminspelningen stannade till för fotografering vid skylten med bynamnet "Sanningslandet". Det var en passande påminnelse när vi nu förbereder oss för det nya älgförvaltningssystem som träder i kraft 2012. Planering baserad på fakta istället för tyckande är nämligen en grundbult i detta.

Vilken blåsning!

Igår bevistade jag för första gången Södra Skogsägarnas stämma. När jag i början av året fick inbjudan tackade jag givetvis ja, särskilt som det flaggades för möjligt sändningsutrymme. Detta förtydligades sedan till tio minuters personliga reflektioner över vad Kraftsamling Skog inneburit. I sann Churchill-anda använde jag säkert tio timmar till att förbereda dessa tio minuter. Trehundra förtroendevalda i publiken tarvar minutiösa förberedelser. För säkerhets skull stämde jag av mitt inslag med några nyckelpersoner på Södra. På stämmodagens morgon provkörde jag med hjälp av stämmogeneralen mina bilder och finslipade scenografin.
När det var dags för min stora stund stod jag som en fågelholk på scenen, blåst och lurad. Jag hade fått Södras nyinstiftade pris till Hedersordförande Lars-Eric Åströms ära. De tio minuterna var bara en täckmantel. Vilken blåsning!
Jag känner mig oerhört hedrad över detta pris, att jag bedöms ha gjort något bra och viktigt för skogsägarna. Extra värdefullt känns priset eftersom jag hyser den största aktning för Lars-Eric Åström som person och hans insatser för familjeskogsbruket. Den här blåsningen ger mig luft under vingarna och energi för fortsatta insatser i samma anda.

Vilken vril!

Det är inte ofta man ser så här stora vrilar på gran. En gång bodde vi granne med en gammal skogsman som samlade på vrilar som han gröpte ur och sålde. Den allra största hade han gjort om till en barnvagga. Det hade lätt rymts tvillingar i den. Den var av tall, liksom de flesta av hans vrilar. Han är borta nu men vrilarna finns kvar.

Älgkronor eller tallkronor?

Älgkronor eller tallkronor är den provocerande titeln på en skogsdag i Handog nästa lördag. Jag hängde med på en rekognoseringstur igår (se bilden). Man kan ju bli ledsen i ögat för mindre. Att få upp tallskog här är stört omöjligt under nuvarande omständigheter. Många sätter gran på sina tallmarker för att undgå betesskadorna, men i de här trakterna betar älgen gran också. Varenda asp, rönn, sälg och vårtbjörk är förstås helt nedbetad, och även den annars så impopulära glasbjörken är hårt tuktad. Skogens Konung har här tagit makten över skogsbruket också. Ska vi ha det så?

Underjordisk rörelse

Jag fick häromdagen en hälsning från en kollega som inventerade sorkskador. Det inspirerade mig till att föreviga dessa sorkgångar på bild. Även om tändsticksasken saknas så hoppas jag att ni ser vilka bautasorkar som varit i farten. Måste vara vattensork, för mullvadarna har väl ännu inte intagit norra Sverige? Tur för oss att det är i grannbyn dessa broilers håller till. Tur för grannarna där att de verkar hålla sig i diket mellan cykelvägen och bilvägen (sorkarna alltså, grannarna håller sig förhoppningsvis på vägen). Tur med vintervädret hade alla sorkar som fick ett värmande luckert snötäcke att leva gott under. Tur önskar sig nog också alla skogsägare i år när de med bävan ser över sina skogsplanteringar.

Det är en stad utsprungen

Stockholm grönskar bokstavligen och bildligt. Med sol, värme och nyutsprungen grönska tinar människorna fram. På grönytor och gångvägar myllrar de fram, somriga och glada. Vinterns oseende ögon och uppdragna axlar är som bortblåsta. Grönt är skönt. Grönt gör gott.
En del har en hiskelig fart på benen, ofta kombinerat med sladdar i öronen. Som duracellkaniner springer de fram längs Kungsholmens strandpromenad. De är verkligen utsprungna.

Bondekampen

Lantbruksdagar i Östersund 6-7 maj med aktiviteter för lantbruksföretagare och allmänhet. Dubbelt syfte - lyfta lantbruket och lantbrukarna. Eskil Erlandsson invigningstalade om Matlandet, en monarki där Bonden är kung. Paal Evjenth peppade bönderna, alla är vi födda vinnare - ärliga, envisa och positiva. Det gäller bara att se upp så man inte omvandlas till "om-bara-folket" för då riskerar man att avvecklas istället för att utvecklas.
På Stortorget bjöds allmänheten på lantbruk i många former, ätbart, spikbart, körbart. Klimax nåddes vid lördagens Bondekamp där Säker Skog-influerade lag Hallqvist tog hem segern i femkampen där grenarna var skottkärrekörning, vedkapning, potatiskastning, mjölkning och höbalstravning.
Bondekampen fortsätter i verkliga livet och även vi konsumenter har en viktig roll där. Vill vi ha sjyst producerad mat, öppna landskap och levande landsbygd? Bonde eller konsument, alla kan vi behöva läsa och tillämpa "Screw it - let´s do it".

Projekt-jäst

"Projektstyrning i praktiken" - så heter den kurs jag, och de andra i förstafemman, ägnat de senaste två dagarna åt. Måhända luktar det lite "kasta in jästen efter degen" att gå en sån kurs efter 10-15 års mer eller mindre intima relationer med olika sorters projekt. Färdiglärd blir man dock aldrig och projektmodellerna varierar. Att formulera tydliga mätbara mål är ett klassiskt problem oavsett vilken modell man använder.
En kväll häromåret fotograferade jag detta skyltfönster som jag uppfattade som en parodi på den svenska projektsjukan. Nu har jag lärt mig att detta faktiskt är en verklig organisation som bl a certifierar projektledare. Dithän kommer nog aldrig jag ....... även om jag till veckan ska försöka kasta in lite jäst i den pågående projektdegen.

Grovkalibriga skott

Idag har samtalsämnet här på kontoret varit gårdagens radioprogram Kaliber där man sköt med grovkalibrigt vapen både på skogsbruket och Skogsstyrelsen. Skogsbolag, landshövding och landsbygdsminister kom mitt i den vinklade skottlinjen i Norrbotten. I Dalarna var det Skogsstyrelsen som råkade ut för skjutjärnsjournalistiken. Sakfrågan, naturhänsynen, kom helt i skymundan för Kalibers triumferande kedja av pinsamma samtal bland Skogsstyrelsens tjänstemän och -kvinnor. Familjeskogsbruket kom inte inom skotthåll den här gången. Det var för min del enda behållningen av det här radioprogrammet. Är det helt otidsenligt att göra program med en allsidig belysning av sakfrågor istället för dessa grova skottsalvor?
Usama Bin Ladin kom visst också inom skotthåll nyss, fast på ett annat håll.

Brasa XL och XS

Brasornas tid är nu, eller rättare sagt igår. Många sköna kilowattimmar gick då bokstavligt talat upp i rök. Istället för fjärrvärme fick vi som samlades runt brasorna direktvärme och gemenskap. Själv fick jag dessutom eld i håret. Det är imponerande hur den solenergi som träden samlat på sig kan frigöras så snabbt och koncentrerat. Man måste stå långt ifrån stora brasor. Som indianerna sa - "Vit man göra stor eld, sitta långt ifrån. Röd man göra liten eld, sitta nära."
Liten bärbar eld köpte vi härom veckan i en affär utanför Hemavan. Bärbrasa kallas den här behändiga grejen gjord av restprodukter från ett snickeri. En lättsam lösning för köparen och ett bra förädlingsvärde för tillverkaren ..... hoppas jag.