Kortvirkesmetoden var en av drivningsmetoderna jag fick lära mig om under min utbildning på Skogis. Det här måste väl ändå vara en extrem avart av den? Bra dock att få den fula blågranen i tomtgränsen direktstyckad så att den passar i köksspisen.
Skatorna som hade sitt bo i blågranen blev mindre nöjda med exproprieringen av blågranen. De hämnades genom att bygga ett nytt bo i ornäsbjörken två meter utanför vår balkong. Blågranshuggaren fick snabbt omskola sig till trädklättrare och skatborivare. Rivningsuppdraget lyckades ...... trodde vi. Två dagar senare hade skatorna byggt ett nytt bo på samma ställe. Upp med stegen och fram med krattan igen. Jag befarar att sista avsnittet i den här följetongen inte är skrivet. "Fortsättning följer".
En svenskamerikan som kom in i min släkt för 50 år sedan kunde inte förstå varför vi svenskar tyckte så illa om skator. Over there ansågs skator vara väldigt vackra. Det kan man väl hålla med om, i alla fall om man menar fåglar … och jag antar att det är fåglar som ockuperar hängbjörken. (Annars kan man ju vänta sig vad som helst av mänskliga skator.) Om det inte anses förmätet, har jag ett litet förslag: Häng upp pappersremsor eller staniolremsor, en vindorgel, en liten julgransklocka eller något annat störande i trädet så länge som de små skönheterna håller på att bygga sin framtid.
SvaraRaderaJovars, skator är rätt vackra, på lagom håll. Jag har ju faktiskt en vindorgel som bara hänger och dinglar på bron. Kruxet är att få upp den på rätt höjd. Jag måste kolla Alfs olycksfallsförsäkring först. Själv får jag svindel redan halvvägs upp till skatboet.
SvaraRadera