O-Hållbart var den provakativa titeln på Skogsstyrelsens konferens om "Skogen, friheten, ansvaret" som jag bevistade igår. Dagen till ära var Skogsstyrelsens personal klädda i grön slips/scarf istället för rutig skjorta (ja de hade förstås skjorta nu också, men inte rutig). Grön slips innebar dock inte grönt ljus för skogsbrukets "frihet under ansvar". Föryngringarna måste bli bättre, röjningarna fler och naturhänsynen bättre menade myndigheten. Eskil Erlandsson uttryckte en mer optimistisk tilltro till att vi kan klara att bedriva skogsbruk med frihet under, inte bara ansvar, utan stort ansvar. Konferensen avrundades med
ett konstaterande att det behövs mer dialog om roller, åtgärder och resultat. Någon dialog fanns dock inte plats för denna dag ...... för hur ska man kunna ha en dialog när möjligheterna till kommunikation mellan deltagarna ser ut som på denna OverHead-bild.
ett konstaterande att det behövs mer dialog om roller, åtgärder och resultat. Någon dialog fanns dock inte plats för denna dag ...... för hur ska man kunna ha en dialog när möjligheterna till kommunikation mellan deltagarna ser ut som på denna OverHead-bild. 
Skogsbrukets folk har ju aldrig varit särskilt bra på det där med dialoger. Konsensus hålls högt och eftersträvansvärt inom branschen, och det är kanske inget fel i det egentligen. Man skyndar långsamt framåt, precis som skogen själv och det ger ju tid till eftertanke. Frågan är dock om det verkligen ligger eftertanke i denna konsensus, eller bara förändringsobenägenhet och kollegialitet. Man behöver ju inte förändra skogen, bara för att man förändrar sina attityder. Kanske är det just ett attitydarbete som behövs på bred front, i alla fall om man vill bli bättre på dialog med sin omgivning. Nu kan det ju, eventuellt med rätta, anses att allmänheten är tämligen okunnig, och därför inte är rätt samtalspart i en dialog. Men etiska aspekter och känslor tas på allvar i dialoger inom andra branscher – ta bara det här med kärnkraften. Och hur mycket vet vi egentligen om den? Ändå får vi alla vara med och göra våra röster hörda, och våra åsikter respekteras som sådana. Vi vill ha insyn för allt är till syvende og sidst en del av vår gemensamma tillvaro. Så ock skogen. Visserligen har skogsbruket låtit sig påverkas av både hormoslyrdebatt och kalhyggesdebatt när det begav sig, men hur lät det innan man gav med sig? Ja, inte var det någon öppen och lyssnande attityd man gav hals åt. Nu har vi pratat artbevarande ett bra tag och certifieringen har lämnat de hetaste diskussionerna bakom sig. För en annan som befinner sig utanför korridorerna, kan fortfarande tjänsterummen verka rätt slutna. Däremot tycker jag att forskarcellerna verkar ganska olåsta, trots att så gott som all forskning går i finansiella ledband från skogsnäringen. Och de småskaliga skogsägarna inbegriper idag, likaväl som förr, kluriga fritänkare. Att säkerställa deras frihet att bruka sina skogar utifrån egna idéer, skapar mångfald i skogsbruket och i brukningsmetoder. Detta borde rimligen kunna vara en garanti för att allt skogsbruk inte går snett, om det skulle vilja sig illa, typ Gudrun och Per i kubik (om uttrycket inte anses alltför omkullkastande). I det perspektivet kan man undra vad som ligger i begreppet "ansvar", eller i "stort ansvar". Fat det är klart: Vad ska vi då ha alla pekpinnar till?
SvaraRaderaTörs man signera det här inlägget? Jo det törs man.
Det är kul med din blogg. Synd att inte fler ger respons, men det kommer kanske.
Det var ord och inga visor det. Som synes av mitt inlägg håller jag delvis med. Dock kan jag tala om att vi på LRF Skogsägarna sitter i kontorslandskap och att jag imorgon ska åka på min tredje utbildning i ett "coachande förhållningssätt" (jag är tröglärd). Faller det väl ut så kanske skogsägarföreningarnas personal snart kommer att få öron stora som en elefants.
SvaraRaderaJa det är dåligt med kommentarer på min blogg. Kom igen mina bloggläsare. Inte instämmer ni väl i allt jag skriver?