Här hänger det inte på håret

Det här är fönstret till min hårfrisering i Ås. Hur ta sig till hårfrisörskan när man hoppar på kryckor och marktjänsten är bortrest? Jo här i bygden hjälps vi åt så min frissa hämtade mig här hemma, körde mig till friseringen, fixade håret och skjutsade mig hem. Det kallar jag fullservice!
Efter fyra veckors kryckträning blev jag idag lätt övermodig och bestämde mig för att försöka åka buss hem från kontoret. Under mitt försök att med en hand få upp busskortet löpte plånboken amok och tömde sitt innehåll mitt i vinddraget från dörren. Ner på knä och plocka plastkort och annat gott och blandat. Två tjänstvilliga medpassagerare jagade flygande kvitton och fusklappar. Dessutom lyfte de upp mig på benen, eller rättare sagt benet, när det visade sig att tant Marianne inte hade tränat upp den tekniken. Väl framme i Ås hade jag nog missat min hållplats om inte bänkgrannen hade påpekat att "du ska väl av här". En annan medresenär bar min ryggsäck och såg till att jag kom av bussen på rätt ledd.

Ja det är onekligen lättare att vara halt i hembygden än i storstan. I en krönika i DN läste jag häromdagen dessa ord om livet i storstaden ".... här i sta´n blir vi inte människor för varandra fast vi är på bara två meters håll. När man är många kan man inte, hinner man inte, bli individer för varandra." Himla tur för oss halta hönor att vi inte är så många människor här i trakten då.